En kjær og sjelden gjest - og en vakker legende

RØDSTRUPE

Ingen har lettere halefjær

og rødere silkeskjorte.

Og ingen kan være så plutselig nær

og bli så plutselig borte.

Hvile seg litt på et lubbent nek

og muntert på vakt med blikket:

Mennesket er et ufarlig krek,

for fly kan det heldigvis ikke!

(Inger Hagerup, fra ”Lille Persille”)

På altanen min serverer jeg fuglemat hele året.*  I sommerhalvåret er det hvetekorn, i vinterhalvåret støper jeg i tillegg diverse korn og frø inn i fett. Til jul setter jeg opp et havrenek. Og så holder jeg ’åpent vann’ i et drikkekar som fuglene elsker å bade i, til og med når det er frost:

Gjestene er først og fremst spurver, og om sommeren er det ekstra morsomt å se hvordan spurvemor og spurvefar mater store unger som sitter og gaper. Hadde de ikke gapt, og hadde de ikke blitt matet, ville jeg trodd det var voksne fugler!

Om vinteren, på de kalde dagene, dukker det opp noen pilfinker, ett svarttrostektepar, en enslig blåmeis, en kjøttmeis – og så en grasiøs, svartøyd rødstrupe. Den er en svært sjelden gjest, og kommer aldri samtidig med spurveflokken. Når jeg ser den blir jeg glad, varm og litt andektig. Men så snart den merker blikket mitt, flyr den sin vei.

Flere legender og ’tales’ knytter rødstrupen til Jesu lidelseshistorie, så andektigheten den utløser hos meg går visst inn i en tradisjon. I Selma Lagerlöfs ’Kristuslegender’ finnes en sjarmerende og vakker versjon.  Her følger den på svensk,  hentet herfra (takk til kommentator v).
Jeg har tillatt meg å modernisere bittelitt, for originalen har en utstrakt bruk av 'f' i stedet for, eller sammen med, 'v', pluss en del stumme 'h'-er m.m., og det forstyrrer lesningen.  Jeg har også prøvd meg med å ta den engelske versjonen (Robin Readbreast) inn i Googles oversettertjeneste, og ble ganske imponert, faktisk, men ikke berørt.  Det må nok mennesker til for å skape gjendiktninger!

FÅGEL RÖDBRÖST

DET VAR PÅ DEN TIDEN, då Vår Herre skapade världen, då han inte blott gjorde himmel och jord utan också alla djur och växter samt tillika gav dem deras namn. Det ges många historier från den tiden, och kände man till dem alla, då skulle man också veta förklaring på allt i världen, som man nu ej kan förstå.

Det var då, som det hände en dag, när Vår Herre satt i paradiset och målade fåglarna, att färgen tog slut i Vår Herres färgkoppar, så att steglitsen skulle ha blivit utan färg, om inte Vår Herre hade torkat af alla penslarna på hennes fjädrar.

Och det var då, som åsnan fick sina långa öron, därför att hon ej kom ihåg, hvad namn hon fått. Hon glömde det, bara hon hade gått ett par steg på paradisets ängar, och tre gånger kom hon tillbaka och frågade, hvad hon hette, ända tills Vår Herre blev smått otålig, tog henne i båda öronen och sade: »Ditt namn är åsna, åsna, åsna.» Och medan han så talade, drog han ut hennes öron, så att hon skulle få bättre hörsel och komma ihåg, hvad man sade henne.

Samma dag var det också, som biet blev straffat. Ty då biet blivit skapat, började det genast samla honung, och djur och människor som märkte, hur ljuvligt honungen doftade, kommo och ville smaka den. Men biet ville behålla allt för sig och jagade med sina giftiga sting bort alla, som närmade sig till honungskakan. Detta såg Vår Herre, och genast kallade han till sig biet och straffade det. »Jag gav dig gåvan att samla honung, som är det ljuvaste i skapelsen,» sade Vår Herre, »men därmed gav jag dig ej rätt att vara hård mot din nästa. Kom nu ihåg, att hvar gång, du sticker någon, som vill smaka din honung, måste du dö!»

Åja, det var då, som syrsan ble blind och myran miste sina vingar; det hände så mycket besynnerligt på den dagen. Vår Herre satt, stor och mild, hela dagen och skapade och frammanade, och fram emot kvällen föll det honom inn att skapa en liten grå fågel. »Kom ihåg, att ditt namn är Rödbröst!» sade Vår Herre till fågeln, då han var färdig. Och han satte honom på sin öppna hand och lät honom flyga.

Men då fågeln flugit omkring en stund och besett den vackra jorden, där han skulle leva, fick han lust att också betrakta sig själv. Då såg han, att han var alldeles grå, och bröstet var lika grått som allt annat. Rödbröst vände och vred på sig och speglade sig i vattnet, men kunde ej upptäcka en enda röd fjäder.

Så flög fågeln tillbaka till Vår Herre. Vår Herre satt god och mild, och ur hans händer framgingo fjärilar, som fladdrade omkring hans huvud, duvor kuttrade på hans skuldror, och ur marken omkring honom uppväxte rosen och liljan och tusenskönan.

Den lilla fågelns hjärta slog häftigt af rädsla, men i lätta bågar flög han dock allt närmare och närmare till Vår Herre, och till sist slog han ned på hans hand. Så frågade Vår Herre hvad han önskade. »Jag ville bara fråga dig om en sak,» sade den lilla fågeln. »Hvad är det du vill veta?» sade Vår Herre. »Hvarför skall jag heta Rödbröst, då jag är helt grå från näbben och ända ut i stjärtspetsen? Hvarför kallas jag Rödbröst, då jag ej äger en enda röd fjäder?» Och fågeln såg bedjande på Vår Herre med sina små svarta ögon och vände på huvudet.

Rundt omkring såg han fasaner, helt röda under ett lätt stänk af guldstöv, papegojor med yviga röda halskragar, tuppar med röda kammar, för att ej tala om fjärilar, guldfiskar och rosor. Och naturligtvis tänkte han på hur litet det ville till, blott en enda liten droppe färg på hans bröst, och han skulle vara en skön fågel, och hans namn skulle passa honom. »Hvarför skall jag heta Rödbröst, då jag är alldeles grå?» frågade fågeln på nytt och väntade, att Vår Herre skulle säga: Ack, min vän, jag ser, att jag glömt att måla dina bröstfjädrar röda, men vänta bara ett ögonblick, så skall det bli gjordt.

Men Vår Herre log blott stilla och sade: »Jag har kallat dig Rödbröst, och Rödbröst skall du heta, men du får själv se till, att du kan förtjäna dina röda bröstfjädrar.» Och så lyfte Vår Herre upp handen och lät fågeln på nytt flyga ut i världen.

Fågeln flög ned i paradiset under djupt begrundande. Hvad skulle en liten fågel som han kunna göra för att skaffa sig röda fjädrar? Det enda han kunde tänka på var att taga sitt bo i en törnbuske. Han byggde inne bland taggarna i de täta törnsnåren. Det var, som om han väntat, att ett rosenblad skulle sätta sig fast vid hans strupe och ge den sin färg.

En oändlig massa år hade förflutit efter denna dag, som var jordens gladaste. Sedan den tiden hade både djur och människor lämnat paradiset och utbredt sig över jorden. Och människorna hade hunnit så långt, att de hade lärt sig att odla marken och befara havet, de hade skaffat sig kläder och prydnader, ja, de hade redan för länge sedan lärt sig att bygga stora tempel och mäktiga städer sådana som Tebe, Rom och Jerusalem.

Så kom en ny dag, som också den skulle komma att länge bli ihågkommen i jordens historia, och på denna dags morgon satt fågeln Rödbröst på en liten naken kulle utanför Jerusalems murar och sjöng för sina ungar, som hvilade i ett litet bo inne i en låg törnbuske. Fågel Rödbröst berättade för sina små om den underbara skapelsedagen och om namngivningen, såsom hvarje fågel Rödbröst hade berättat allt ifrån den förste, som hört Guds ord och utgått ur Guds hand.

»Och se nu,» slutade han sorgset, »så många år hava förgått, så många rosor hava knoppats, så många fågelungar hava kommit ut ur sina ägg sedan skapelsedagen, att ingen kan räkna dem, men Rödbröst är alltjämt en liten grå fågel. Han har ej ännu lyckats att vinna sina röda bröstfjädrar.»

De små ungarna spände upp sina vida gap och frågade, om deras förfäder ej hade sökt utföra några storverk för att förvärva den oskattbara röda färgen. »Vi hava alla gjort, hvad vi kunnat,» sade den lilla fågeln, »men vi hava alla misslyckats. Redan den förste Rödbröst mötte en gång en annan fågel, som var alldeles lik honom, och han började genast älska denna med så häftig kärlek, att han kände sitt bröst glöda. Ack, tänkte han då, nu förstår jag. Det är Vår Herres mening, att jag skall älska så varmt, att mina bröstfjädrar färgas röda af kärleksglöden, som bor i mitt hjärta. Men han misslyckades, såsom alla efter honom misslyckats, och såsom även ni skola misslyckas.»

De små ungarna kvittrade bedrövade, de började redan sörja öfver att den röda färgen ej skulle komma att pryda deras små duniga bröst.

»Vi hava också hoppats på sången,» sade den vuxna fågeln, talande i långa, utdragna toner. »Redan den förste fågel Rödbröst sjöng så, att hans bröst svällde af hänförelse, och han vågade hoppas på nytt. Ack, tänkte han, det är sångarglöden, som bor i min själ, som skall rödfärga mina bröstfjädrar. Men han misslyckades, såsom alla efter honom misslyckats, och såsom även ni skola misslyckas.»

Återigen hördes ett sorgset pipande ur de ungas halvnakna strupar.

»Vi hava också hoppats på vårt mod och vår tapperhet,» sade fågeln. »Redan den första fågel Rödbröst stred tappert med andra fåglar, och hans bröst flammade af kamplust. Ack, tänkte han, mina bröstfjädrar skola färgas röda av stridslusten, som glöder i mitt hjärta. Men han misslyckades, såsom alla efter honom misslyckats, och såsom även ni skola misslyckas.»

De små ungarna pepo modigt om att de ändock ville försöka att vinna den eftersträvade förmånen, men fågeln svarade dem sorgset, att det vore omöjligt. Hvad kunde de hoppas, då så många utmärkta förfäder ej lyckats att nå målet? Hvad kunde de göra mer än älska, sjunga och strida? Hvad kunde…

Fågeln höll upp midt i meningen, ty ur en af Jerusalems portar kommo en mängd människor uttågande, och hela skaran skyndade upp mot kullen, där fågeln hade sitt bo. Det var ryttare på stolta hästar, knektar med långa spjut, bödelsdrängar med spikar och hammare, det var värdigt framtågande präster och domare, gråtande kvinnor och framför allt en massa vildt kringspringande löst folk, ett otäckt, tjutande följe af gatstrykare.

Den lilla grå fågeln satt darrande på kanten af sitt bo. Han fruktade varje ögonblick, att den lilla törnbusken skulle bli nedtrampa och hans små ungar dödade. »Tagen er till vara,» ropade han till de små värnlösa ungarna, »krypen tillsamman och varen tysta! Här kommer en häst, som går rakt över oss! Här kommer en krigare med järnskodda sandaler! Här kommer hela den vilda skaran anstormande!»

Med ens upphörde fågeln med sina varningsrop, han blev stilla och tyst. Han nästan glömde den fara, hvari han svävade.

Plötsligen hoppade han ned i boet och bredde vingarna över sina ungar.

»Nej, detta är alltför förfärligt,» sade han. »Jag vill ej, att ni skola se denna syn. Det är tre missdådare, som skola korsfästas.»

Och han bredde ut vingarna, så att de små ej kunde se något. De förnummo endast dånande hammarslag, jämmerrop och folkets vilda skrän. Fågeln Rödbröst följde hela skådespelet med ögon, som vidgades af fasa. Han kunde ej taga blickarna från de tre olyckliga. »Hvad människor äro grymma!» sade fågeln om en stund. »Det är dem ej nog, att spika fast dessa stackars varelser på korset, utan på den enes huvud hava de även fäst en krona av stickande törne. »Jag ser, att törnena hava sargat hans panna, så att blod flyter,» fortfor han. »Och denne man är så skön och ser omkring sig med så milda blickar, att hvar och en borde älska honom. Det är mig, som om en pilsudd ginge genom mitt hjärta, då jag ser honom lida.»

Den lilla fågeln började känna ett allt starkare medlidande med den törnekrönte.

»Om jag vore min broder örnen,» tänkte han, »skulle jag rycka spikarna ur hans händer och med mina starka klor driva bort alla dessa, som pina honom.»

Han såg hur blod dröp ned på den korsfästes panna och kunde då ej mer hålla sig stilla i sitt bo.

»Fastän jag är liten och svag, torde jag ändå kunna göra något för denne arme pinade,» tänkte fågeln.

Och han lämnade boet och flög ut i luften, slående vida kretsar kring den korsfäste Han omkretsade honom flera gånger utan att våga nalkas, ty han var en skygg liten fågel, som aldrig vågat komma nära en människa. Men så småningom tog han mod till sig, flög fram till honom och drog med sin näbb ut en törntagg, som hade inträngt i den korsfästes panna. Men vid det han gjorde detta, föll en droppe af den korsfästes blod ned på fågelns bröst. Den vidgade sig snabbt och flöt ut och färgade alla de små späda bröstfjädrarna.

Men den korsfäste öppnade sina läppar och hviskade till fågeln.

»För din barmhärtighets skull har du nu vunnit hvad ditt släkte har eftersträvat allt sedan världens skapelse.»

Så snart fågeln kom åter till sitt bo, ropade hans små ungar till honom: »Ditt bröst är rödt, dina bröstfjädrar äro rödare än rosor!» »Det är endast en blod droppe från den stackars mannens panna,» sade fågeln. »Den försvinner, så snart jag badar mig i en bäck eller en klar källa.»

Men hur än den lilla fågeln badade, försvann ej mer den röda färgen från hans bröst, och då hans små ungar voro fullväxta, lyste den blodröda färgen också på deras bröstfjädrar, liksom den lyser på hvarje fågel Rödbrösts strupe och bröst allt intill denna dag.

Billedreferanser:

http://www.flickr.com/photos/25696557@N03/2634431285/
http://www.dyrenes-beskyttelse.dk/docs/stillits_carduelis_carduelis
http://media.photobucket.com/image/donkey/rahulhaldunia/donkey.jpg
http://www.bestroyaltyfreeimages.net/royalty_free_images_flower_bee.htm
http://www.lib-art.com/imgpainting/9/2/1829-exotic-pheasants-and-other-birds-charles-collins.jpg

*Akk! Ingenting varer evig: På grunn av helseproblemer knyttet til den hyppige rengjøringen av altanen som fuglematingen krevde, har jeg avsluttet fugleholdet mitt.   Jeg savner dem, men trøster meg med de rotfaste vennene mine.